Onsdagen den 7:e oktober 2015 vaknade jag med en känsla i kroppen av att jag nog inte hade sovit så jättebra. Det var nåt som var konstigt. Fick för mig att jag hade lite förvärkar, men i samma stund som jag gick upp och åt frukost så var de som bortblåsta.
Så det var bara att slå ihjäl ytterligare en dag i väntan på bebis tänkte jag. Betade av lite jobb på förmiddagen och efter lunch satte jag mig i bilen och styrde mot en stuga i Nacka där min kompis Evelina bor.
Vi satt i var sin skev trädgårdsstol i höstsolen och drack kaffe när jag kände att det då och då krampade till lite i magen. Förstod att det var värkar på riktigt nu men först när jag fattade att de kom regelbundet satte jag mig i bilen och styrde hemåt.
Nu kom värkarna var 10:e minut och jag får väl erkänna att det inte kändes helt 100%-igt att köra genom tunneln Södra Länken i eftermiddagstrafiken. Men det gick fint. Jag klockade alla värkar, noterade dem i telefonens anteckningblock och väl hemma började jag feja o dona för att vara borta ett par dar. Jobbmailen sattes på autosvar, soporna slängdes och nyckel gömdes för att Lizbeth skulle kunna komma och hämta Iris. Allt mycket lugnt och metodiskt, det var som att kroppen bara gjorde allt sånt där praktiskt av sig själv.
Ringde hem Peiman från jobbet och vid 18,30 kom han hem. Ganska lagom till att värkarna började göra ont lite mer ordentligt. Vi ringde och avbokade middagen som vi egentligen skulle på och satte igång med profylaxövningar vid varje värk. De hjälpte verkligen och från och med då är jag en varm förespråkare för profylax.
Jag tog fram mina foton som jag skulle ha som mental hjälp under värkarbetet. Det var bilder från sista natten på vår väg upp mot Kilimanjaros topp. Det var då vi skulle ta oss den sista kilometern, kallt, mörkt och med syre som gjorde att det kändes som att andas genom ett sugrör. Jag hade med mig de bilderna för att tänka att varje värk var som att gå uppåt under en minut, och sen när värken var över så skulle jag mentalt vända mig om och se hur solen gick upp över Afrikas tak. Det var en magnifik känsla i verkligheten och jag försökte gång på gång under värkarbetet ta mig till toppen av Kilimanjaro.
Timmarna gick där hemma och vi klockade värkarna noggrant, nu med en speciell värkapp. Det blev tätare och tätare mellan värkarna och jag ringde till BB för att förbereda dem på att vi snart skulle komma in. Samma stund som jag la på luren blev det dock glesare igen mellan värkarna och min pepp började sina. Under hela graviditeten hade vi blivit blivitnupplysta om att många förstföderskor åker in för tidigt till BB, blir hemskickade igen och att det är tre värkar på tio minuter som gäller innan man ska åka in. OK bara att bita ihop där hemma tänkte jag.
Vi lyssnade på musik, profylaxade, testade TENS-apparaten som jag hade hyrt hos barnmorskan (för övrigt inget som jag gillade) och det blev tuffare och tuffare.
Vid midnatt började det bli riktigt jobbigt och när jag ringde till BB igen så fick jag en föreläsning om hur latensfasen fungerar och att det var den jag var i. Det betyder att man är öppen mindre än fyra cm och det är tio man ska öppna sig innan det är dags att föda. Så känslan av att jag ännu inte ens gjort en tredjedel gjorde mig knäckt. Jag som hade tänkt att föda utan epidural, det skulle jag nog få omvärdera tänkte jag där på midnattskvisten.
Peiman fick sova lite och jag försökte få nån blund här o var mellan värkarna, men sömnkontot den natten gick på rejält minus. Det var bara Iris som sov som en stock på sin pall i vardagsrummet.
Det enda som var någorlunda okej där efter midnatt det var att bada, så det gjorde jag. Flera gånger. Peiman satt på toastolen bredvid mig och spelade musik och räknade värkar.
Vid fyra-fem-hugget så blev det tätare mellan värkarna igen, jag låg i badet och lyssnade på Seinabo Seys EP, och humöret återvände. Vi sa att jag skulle gå upp ur badet ta ett par verkar i soffan och sen skulle vi åka in. I samma stund som vi sa det så avtog de igen. FAN också. Här började jag tappa humöret rejält. Kände mig kass och tänkte att det fortfarande inte ens var en tredjedel gjort.
Och så började jag stressa över trafiken. Tänk när morgontrafiken drar igång, då kan det ju lätt ta en timme att köra till Danderyd, där vi skulle föda (på BB Stockholm). Efter att ha stressat över detta en stund så bestämde jag mig för att vi åker in oavsett kl 6,30 även om det inte var tre värkar på tio minuter.
Så jag ringde till förlossningen och sa till dem att vi skulle komma in snart.
Samma sekund som jag lade på luren så brakade helvetet lös. Värkarna avlöste varann så tätt att vi knappt hann ta tiden på dem (vi hade nu slutat med appen eftersom jag blev så knäckt av den). Att bara ta sig ut till bilen var ackompanjerat av tre värkar (varav en på soptunnorna (ej värdigt)) och den halvtimmes långa resan in till BB ytterligare en drös värkar. Det gjorde fruktansvärt ont och jag spelade så lugn jag bara kunde för att Peiman inte skulle köra av vägen.
Att komma fram till BB var som att komma till pardiset, att se den där skylten och inse att vi klarade bilresan in var så oerhört lättande så jag började nästan gråta (nej det gjorde jag inte men jag tog ett foto i alla fall).
En värk i bilen innan vi gick in, en i foajen, en i hissen och en så stark så jag inte ens kunde hälsa eller titta på damen som tog emot oss senare så var vi på det rummet som vi blivit tilldelade. Det var på nionde våningen med fantastisk utsikt och solen började så smått stiga över Stockholm.
Barnmorska Emily och undersköterska Kim kopplade CTG på mig och de plockade även fram lustgasen. CTG:n var svår att behålla på magen för den lixom krängde på nåt konstigt vis, så efter en stund undersöktes jag på riktigt istället. "Om jag är snål så är du öppen nio cm" sa Emily och Peiman började gråta.
Hon hade lika gärna kunnat säga att jag vunnit hurdra zilliarders pengar på lotto för så glad blev jag. Alla tankar om att ta epidural var som bortblåsta och istället var jag mån om att Peiman skulle koppla upp ljudsystemet som vi hade med oss. Nu skulle det lyssnas på min afrikanska playlist som jag så fint hade knåpat ihop!! (Nåja jag och Peiman tjafsar fortfarande om afrikansk den egentligen är, jag hävdar att den är det bestämt. Alla låtar handlar iaf om Afrika på nåt sätt. Punkt slut.)
Jag vill minnas att jag strax efter slemproppen gått drog av en liten dans till
Agolo där inne på rummet.
Vi testade på att sitta på förlossningspall (jag på pall och Peiman bakom mig på stol). Det var bra men vi fick bara testa på det i ungefär en värk sen sa Emily till oss att det var dags att föda. Så om jag inte ville föda på pallen så fick jag nog flytta mig.
Så upp i sängen som var uppfälld vid huvudändan och så ställde jag mig på knä och hängde över den uppfällda sidan. (Lika bra att låta tyngdlagen göra sitt.)
"Våga" och "kom bak" var de direktiv jag fick och sen krystades bäbisen ut på två krystvärkar. det kändes nog mer konstigt än det gjorde ont. Och då kan jag meddela att det gjord JÄTTEONT så då kan ni ju förstå hur konstigt det kändes.
Jag fick ta upp bebisen själv från mellan knäna, jag såg att den såg normal och frisk ut och drog en lättnadens suck, vände mig om och fick upp den på mitt bröst. Bad Peiman dubbelkolla så att det verkligen var en tjej och det var det!
Sen fick vi ligga där nån timme. Navelsträng som skulle klippas, moderkaka som skulle ut och sen skulle det sys. Och så eftervärkar på det. SÅ snopet! Jag trodde lixom att det var över nu men icke sa nicke. De gjorde ju sketaont i två dagar till. INFORMERA om det tack!
Hur som helst fick vi den omtalade frukostbrickan (ej hungrig) sen var det dags för vägning och mätning. 2880g och 48 cm blev det och vi alla var nog lite förvånade över att hon var så liten!
Sen blev vi nerrullade till vårt rum som vi skulle ha i två dagar. Först där, när vi blev ensamma med lilla pyret så kunde man så smått börja ta in vad vi varit med om. Och det var också där stirrandet började. Det där stirrandet som vi sen likt två fåntrattar haft när vi tittat på bäbis otaliga timmar sedan dess. Tänk att just vi fick världens mest perfekt barn.
Så var det när du kom till världen, älskade lilla Maj.
